Katarina Pettersson

Jag är inte den som blir stressad i första taget och jag kan låta det mesta rinna av mig innan jag blir irriterad och mitt mindre trevliga jag. Jag stormtrivs verkligen med mitt nya jobb vilket verkligen känns toppen. Egentligen var jag aldrig orolig för att jag inte skulle göra det för min dröm har alltid känts så rätt och självklart, vilket jag såklart är väldigt glad och tacksam för. Men ibland när man målar upp en drömbild i huvudet kan det ju lätt bli att verkligheten inte riktigt når upp till fantasierna men i det här fallet verkar jag ha haft väldigt realistiska drömmar. Och jag visste att det skulle bli MYCKET, alla säger alltid att de första åren som lärare är riktiga hundår, och det håller jag verkligen med om. Det är så mycket som är nytt, som man gör för allra första gången och det är klart att det då tar längre tid. Sen är det ju dessutom mycket som man skapar från grunden men som man kommer kunna ha nytta av i framtiden också och allt det tar ju självklart mycket tid. Jag vet inte om det är tur eller otur att jag får mitt första lärarjobb precis när den största skolreformen sen typ 1800-talet går igenom. På sätt och vis kan det nog vara skönt att passa på när allt annat också är nytt, men samtidigt hade det kunnat vart bra att ha lite av allt material klart och en hel del bakfickegrejer som man får av rutin och erfarenhet i bakfickan helt enkelt inför denna omvälvande förändring. Eller så hade det kanske varit bäst att börja om 1-2 år när det nya har börjat sätta sig lite bland all annan personal och alla rutiner och arbetsgångar har utstakats lite mer. Men men nu är det som det är och för mig känns det helt perfekt att ta det här klivet nu. Jag är oerhört glad över mina år på förskolan där jag trivdes så bra och fick utvecklas och jobba på under precis lagom omständigheter. Och jag hade inte velat vänta en dag längre kan jag känna nu. För nu vill jag ju hinna jobba ett tag och om några år kanske jag kommer vilja ha barn eller annat som gör att karriären får pausa lite. Så som sagt är jag väldigt nöjd och tacksam! Men det är som sagt väldigt mycket också. Det är verkligen tusen miljoner saker att hålla reda på, planera, utföra, reflektera kring och utveckla vilket är hur kul som helst men också väldigt påfrestande. I torsdags satt jag med mina två närmsta kollegor (alltså de som också har ettor) och vi planerade inför utvecklingssamtalen som ska dra igång nästa vecka. Vid varje utvecklingssamtal ska man upprätta en individuell utvecklingsplan för eleven. Det har man gjort i några år nu och jag har även gjort det på förskolan. Men vi har ju fått en ny läroplan from juli som är lite mer uppstrukturerad vilket påverkar litegrann och för mig som dessutom har haft förskolans läroplan som inte alls har varit lika hårt styrd känns det lite läskigt på sätt och vis. Dessutom har man ju fler ämnen i skolan och jag kände att jag inte hade tillräcklig koll på hur man skulle fylla i en IUP just här och när den av dessa två kollegor som har jobbat på Bällstabergsskolan samt varit lärare för en etta tidigare (vi andra två är helt nya) skulle visa och inte själv riktigt förstod kände jag faktiskt i några sekunder att panikkänslan var nära. Som tur var försvann den på en gång och på fredagen fick jag tio minuter över att sätta mig in i det lite bättre vilket kändes lite bättre.
Det kommer vara utvecklingssamtal på kvällstid nu 3-4 veckor framöver, och det känns lite läskigt såklart men även spännande faktiskt och jag har ett litet lugn innombords inför det faktiskt. Det jag tycker ska bli lite jobbigt det är att hinna med allt annat. Eller egentligen känner jag att jag skulle vilja lägga ner minst en halvtimme på att förbereda varje enskilt samtal, sen är ju samtalen en halvtimme vardera och sammanlagt blir bara det 25 timmar. Utöver det har jag ju såklart själva skoldagarna mellan 8 och 2 varje dag, dessa ska självklart planeras, förberedas och utvärderas. Sen så är det konferenser varje vecka på måndagar och onsdagar där det går några timmar. Sen tillkommer det massa praktiska detaljer och småkurser här och där. En vanlig känsla som lärare är att man inte räcker till och det förstår jag verkligen för det finns alltid tusen extra saker som man skulle vilja göra, det som är skönt är att jag tror att jag är rätt bra på att inse mina begränsningar och att jag hela tiden vet att jag bara kan göra mitt bästa och att det måste vara okej.
Å mitt i allt, när jag funderar över hur mycket jag har så dyker Kjell upp och så inser jag att jag iaf har en jobbfri helg, då jag bara behöver jobba om jag vill. Han går på ambulansen hela veckorna, typ 60 timmar och sen jobbar han två nattpass på de flesta helgerna framöver. Nu ligger han och sover och han sa att jag skulle väcka honom vid tolv för vi funderar på att åka till IKEA men jag har inte riktigt hjärta att göra det eftersom han kom hem vid åtta imorse. Visserligen hade det varit rätt lugnt på jobbet och han hade till och med kunnat vila lite men ändå.
Han jobbar inatt också, åker vid åtta och kommer hem vid åtta typ. Jag förstår inte hur han kunde få för sig att kanske följa med till arbrå för att se på vår match. Eller jag kan förstå det för vi har knappt träffats alls den här veckan eftersom han dessutom har varit i kalmar men samtidigt är ju faktiskt sömn ett mer grundläggande behov än relationer. Nä ska nog ändå gå in och kolla om han vill upp, så att han inte blir irriterad för att han har sovit bort hela dagen...