Jag vaknade lycklig
det är jag bortskämd med att göra ganska ofta, tyvärr tror jag att något man är van vid underskattar man lätt eller blir glömskt omedveten om. Jag är van att vara glad och tillfreds med mitt liv när jag vaknar och idag är jag glad att jag faktiskt var medveten om det och därför blev lite extra lycklig. Undra om någon annan förstår det där, alltså hur jag känner och menar.
Att jag vaknade lite extra glad och därigenom var oerhört medveten om det berodde nog främst på att jag vaknade i mitt älskade hem. Planen för den här helgen var att tillbringa natten mellan lördagen och söndagen i uppsala vilket jag såg fram emot för jag ville verkligen umgås med två av mina äldsta och bästa vänner, dock såg jag verkligen inte fram emot att behöva vakna upp någonannanstans än hemma, älskar att vakna i min egen säng. Jag såg ännu mindre fram emot att släpa på all packning, fixa tågbiljett, åka tåg, vänta på buss i kyla, åka buss, gå i 40 minuter med packning för att komma hem men det är ju priset jag var beredd att ta för den underbara stunden med mina vänner i Uppsala, men så artade det sig att jag fick alla de där plussen jag såg fram emot så mycket men slapp alla jobbiga saker som jag helst inte ville vara med om, lyxigt som bara den :-)
En annan orsak till att jag vaknade med ett lite extra stort leende idag var att vi vann igår, det blir sån skillnad om man vinner eller förlorar en match. Nästan lika stor skillnad som på om man spelar bra eller dåligt. Å när man vinner och dessutom är relativt nöjd med spelet så är det såklart väldigt härligt, å särskilt eftersom vi inte är vana vid den känslan och därför inte underskattar den (där kom det igen).
Aja ska väl ta allting från början:
Det var en lång dag igår. Jag gick upp tidigare än vad jag ville, hade inte hunnit med tillräckligt med sömn de senaste dagarna, och igår ville jag verkligen vara utvilad, jag var oerhört taggad på matchen och ville åka till uppsala och visa dem att vi faktiskt inte är så dåliga och att det bara berodde på att de hade en urpissig dag som vi vann mot dem i höstas. Jag ville verkligen vara maximalt förberedd och det störde mig att det istället skulle bli tvärtom, för lite sömn, inte riktigt tid för rätt kost. Men men jag var ändå fast besluten om att göra det bästa av situationen. Det första måstet denna gårdag var handbollsskolan, säsongens första tillfälle och jag fick hoppa in istället för tinna som jobbade. Kom ner, hallen var låst visste inte vem som skulle vara ansvarig från klubbens håll för det övergripande, som vi alltid brukar ha någon. Visste att det inte var lili, så då återstod väl främst börje och roland möjligtvis sören, försökte få tag i alla för att få svar och lyckas komma in i hallen men ingen gick att nås. Slutligen kommer sonja och låser upp hallen iaf. Kommer in rätt sent och tjejerna börjar ta fram målen och barn och föräldrar strömmar in. Jag blir upptagen med att prata med föräldrar och träningen börjar. Jag tycker tjejerna gör det bra och det var kul att se att det var 26 barn där, visserligen körde vi ju både tjejer och killar men ändå, det var ju första tillfället. Blev rätt irriterad över att det inte var någon där som ansvarade för föräldrarna och så, värst var det väl att ingen var där och kunde låsa upp till alla bollar, som tur var hade vi tillgång till de bollar som var nere i förrådet och tjejerna var så pass duktiga att de kunde strukturera om lite i planeringen och klara sig på de bollar de hade till förfogande. var väl kanske mitt fel att jag inte tagit reda på detta i förväg, men förutsatte att någon skulle vara där som det alltid brukar vara och som vi diskuterat på mötena, jag har helt enkelt inte haft någon vidare koll på handollsskolan eftersom jag inte tänkt blanda mig i den alls i år egentligen. Aja träningen flöt på och det finns absolut potential i de unga tjejerna som håller i det, barnen verkade nöjda och jag hoppas föräldrarna var det också.
Jag hann förbi centrum en snabbis för att ordna en present till Karin och handla lite frukost. Tillbaka till hallen och den hemska uppgiften att vara domare en match. Jag gick domarutbildningen för många år sedan och insåg direkt när jag dömde för första gången att det absolut inte var något för mig, inte för den på många sätt osäkra tjejen jag var nu och inte för den kanske lite mindre osäkra tjejen jag en dag skulle bli (läs idag) Jag gav det inte många matcher utan slutade nog direkt. Vet att jag fått döma tjejerna en gång när vi spelade en turnering på moderna? museet och gjorde det då inte lättövertaligt, har också dömt matcher i klasshandbollen inne i stan ett år när vi var tvugna att tillsätta domare och misslyckades totalt. Även om det gick åt helvete då så blev jag iaf den gången medveten om att jag inte var riktigt lika osäker i mig själv som domare som jag trodde och det stärkte mig iaf inför den här gången. Jag ville verkligen inte döma men det kändes inte alls lika hemskt som det gjort vid alla andra tillfällen. Jag hatar det av en enkel anledning och det är att jag tycker att jag är värdelös som domare. Jag märker själv att jag tar en del felaktiga beslut för att jag tvekar alldeles för mycket. Skulle jag ge det en ordentlig chans skulle jag säkert bli bättre och blåsa mer i pipan av automatik men nu tänker jag alldeles för mycket och släpper saker som jag senare ångrar att jag inte dömer för. dessutom uppstår det så många situationer där man inte riktigt hinner med, det är omöjligt att se om det är stegfel i vissa situatioer och jag tycker inte om att behöva fatta snabba beslut. Matchen var två gånger femton så det gick ju rätt snabbt och det var en rätt schysst match, det hände inte särskilt mycket och det förekom inte vad jag såg särskilt fult spel.
Efter domaruppdraget hade vi samling, jag valde dock att vänta på tinna och åka med henne istället. Vi hittade fram på en gång utan bekymmer (visserligen hade vi en gps till hjälp och tinna hade bra koll på vilken väg vi skulle åka så vem som helst hade säkert klarat det med de förutsättningarna men det är ju ändå oss vi pratar om så jag var lite stolt). Väl framme vid hallen blev det dock svårare att hitta herrmatchen, vi visste inte vilken hall det skulle va i och den anläggningen är ju värsta labyrinten. Aja fram kom vi tillslut och hann se lite av herrmatchen. Tyvärr förlorade herrarna med två bollar.
Det kändes bra uder uppladdningen till våran match, alla var överens om att vi skulle kämpa som ett lag och verkligen ge allt. Tyvärr så kände jag av sträckningen i mitt lårdirekt när jag ökade tempot lite från att jogga. Annars kändes uppvärmningen grymt bra faktiskt. Försvarsspelet var inte i närheten av lika dåligt som det var mot enköping vilket var oerhört skönt. jag är nöjd med min insats (nog den bättre matchen bakåt för min del den här säsongen) förutom hemjobbet såklart. de fick två kontringsmål som jag beskyller mitt onda lår för. Den ena hann jag verkligen inte med, är inte helt hundra på att jag hade gjort det om jag varit bra i benet men jag hade varit bra mycekt närmare iaf. Den andra tyckte jag att jag hade koll på och ville inte springa snabbara eftersom det då gjorde ont. Jag hörde inget ljud om att en boll skulle närma sig eller att jag borde vara beredd överhuvudtaget och därför var jag rätt säker på att läget var lugnt men icke, rätt vad det var kom en boll farande brevid mina halvuppsträckta armar och spelaren precis framför mig fångade den och gjorde mål. Blev så otroligt arg då, på mig själv mest men också på att jag inte upplevde att några på bänken eller planen varnade mig.
Jag gick av flera gånger fast jag inte var särskilt trött för att jag inte kunde köra max och det som var skönt den här matchen var att jag kände att jag kunde göra det och att det då kom in en hungrig och kämparglad spelare, så har det inte alltid känts. Lovisa storspelade och den här dagen var det flera spelare som levde upp till vad jag vet att vi kan. Vi låg under med två bollar i halvlek, 9-7 stod det tror jag. 9 mål bakåt kändes helt okej även om de där två irriterande målen på kontringarna kom i första. De målen de gjorde var främst i uppspelsfasen det kändes som om vi hade väldigt bra koll på dem i vårt uppställda försvar. 7 mål framåt på en halvlek känns nog aldrig riktigt okej, vi fick som vanligt inte riktigt något flyt i spelet och de få chanser vi skapade missade vi som vanligt. Jag sköt en del utifrån men målvakten tog allt, det var en perid den här säsongen som jag kände att mitt skytte faktiskt gick rätt bra, relativt hårda och välplasserade skott, och ganska bra koll på vad målvakten gör men det kan jag ju verkligen medge att det var bara en kort fas. Jag tycker ändå att det kändes aningen bättre igår än vad de gjort de senaste amtcherna och framförallt på träningarna.
Andra halvlek började vi väldigt bra och fick några snabba ganska enkla mål har jag för mig. Vi vände och ledde för att efter ett tag dra ifrån lite. Tror att det var runt tio minuter kvar när vi hade en ledning med fyra bollar. Vi fick dock någon utvisning och började stressa, vi släppte in dem i matchen igen och slarvade en hel del i slutet men efter några riktigt jobbiga och svettiga slutminuter så blåste domaren av matchen och vi stod som segrare 18-19 tror jag det blev :-) Riktigt riktigt underbart var det och jag som innan matchen (pga den vanliga nervositeten) tänkte att jag nog snart ska sluta med handboll insåg på nytt hur mycket jag älskar att spela handboll (iaf när man vinner ;-)).
Jag, Karin och Kicki åkte direkt och handlade mat, vi bestämde oss rätt fort för att skippa utgångsplanerna och bara umgås istället till min stora lycka. Vi åt tacos såklart och det var underbart gott, medan vi åt spelade sverige match mot slovakien och efter en ganska jämn inledning så fullkomligt körde de över slovakerna så det var riktigt kul att se även om fokuset inte alltid var på matchen för min del. Tanken var ju att vi skulle sova där men efter några timmar insåg jag att vi inte druckit något och hade en bil och körduglig kicki så vi bestämde oss helt enkelt för att åka hem. Å det var dagen innan jag vaknade med ett extra stort leende på läpparna :-)
Att jag vaknade lite extra glad och därigenom var oerhört medveten om det berodde nog främst på att jag vaknade i mitt älskade hem. Planen för den här helgen var att tillbringa natten mellan lördagen och söndagen i uppsala vilket jag såg fram emot för jag ville verkligen umgås med två av mina äldsta och bästa vänner, dock såg jag verkligen inte fram emot att behöva vakna upp någonannanstans än hemma, älskar att vakna i min egen säng. Jag såg ännu mindre fram emot att släpa på all packning, fixa tågbiljett, åka tåg, vänta på buss i kyla, åka buss, gå i 40 minuter med packning för att komma hem men det är ju priset jag var beredd att ta för den underbara stunden med mina vänner i Uppsala, men så artade det sig att jag fick alla de där plussen jag såg fram emot så mycket men slapp alla jobbiga saker som jag helst inte ville vara med om, lyxigt som bara den :-)
En annan orsak till att jag vaknade med ett lite extra stort leende idag var att vi vann igår, det blir sån skillnad om man vinner eller förlorar en match. Nästan lika stor skillnad som på om man spelar bra eller dåligt. Å när man vinner och dessutom är relativt nöjd med spelet så är det såklart väldigt härligt, å särskilt eftersom vi inte är vana vid den känslan och därför inte underskattar den (där kom det igen).
Aja ska väl ta allting från början:
Det var en lång dag igår. Jag gick upp tidigare än vad jag ville, hade inte hunnit med tillräckligt med sömn de senaste dagarna, och igår ville jag verkligen vara utvilad, jag var oerhört taggad på matchen och ville åka till uppsala och visa dem att vi faktiskt inte är så dåliga och att det bara berodde på att de hade en urpissig dag som vi vann mot dem i höstas. Jag ville verkligen vara maximalt förberedd och det störde mig att det istället skulle bli tvärtom, för lite sömn, inte riktigt tid för rätt kost. Men men jag var ändå fast besluten om att göra det bästa av situationen. Det första måstet denna gårdag var handbollsskolan, säsongens första tillfälle och jag fick hoppa in istället för tinna som jobbade. Kom ner, hallen var låst visste inte vem som skulle vara ansvarig från klubbens håll för det övergripande, som vi alltid brukar ha någon. Visste att det inte var lili, så då återstod väl främst börje och roland möjligtvis sören, försökte få tag i alla för att få svar och lyckas komma in i hallen men ingen gick att nås. Slutligen kommer sonja och låser upp hallen iaf. Kommer in rätt sent och tjejerna börjar ta fram målen och barn och föräldrar strömmar in. Jag blir upptagen med att prata med föräldrar och träningen börjar. Jag tycker tjejerna gör det bra och det var kul att se att det var 26 barn där, visserligen körde vi ju både tjejer och killar men ändå, det var ju första tillfället. Blev rätt irriterad över att det inte var någon där som ansvarade för föräldrarna och så, värst var det väl att ingen var där och kunde låsa upp till alla bollar, som tur var hade vi tillgång till de bollar som var nere i förrådet och tjejerna var så pass duktiga att de kunde strukturera om lite i planeringen och klara sig på de bollar de hade till förfogande. var väl kanske mitt fel att jag inte tagit reda på detta i förväg, men förutsatte att någon skulle vara där som det alltid brukar vara och som vi diskuterat på mötena, jag har helt enkelt inte haft någon vidare koll på handollsskolan eftersom jag inte tänkt blanda mig i den alls i år egentligen. Aja träningen flöt på och det finns absolut potential i de unga tjejerna som håller i det, barnen verkade nöjda och jag hoppas föräldrarna var det också.
Jag hann förbi centrum en snabbis för att ordna en present till Karin och handla lite frukost. Tillbaka till hallen och den hemska uppgiften att vara domare en match. Jag gick domarutbildningen för många år sedan och insåg direkt när jag dömde för första gången att det absolut inte var något för mig, inte för den på många sätt osäkra tjejen jag var nu och inte för den kanske lite mindre osäkra tjejen jag en dag skulle bli (läs idag) Jag gav det inte många matcher utan slutade nog direkt. Vet att jag fått döma tjejerna en gång när vi spelade en turnering på moderna? museet och gjorde det då inte lättövertaligt, har också dömt matcher i klasshandbollen inne i stan ett år när vi var tvugna att tillsätta domare och misslyckades totalt. Även om det gick åt helvete då så blev jag iaf den gången medveten om att jag inte var riktigt lika osäker i mig själv som domare som jag trodde och det stärkte mig iaf inför den här gången. Jag ville verkligen inte döma men det kändes inte alls lika hemskt som det gjort vid alla andra tillfällen. Jag hatar det av en enkel anledning och det är att jag tycker att jag är värdelös som domare. Jag märker själv att jag tar en del felaktiga beslut för att jag tvekar alldeles för mycket. Skulle jag ge det en ordentlig chans skulle jag säkert bli bättre och blåsa mer i pipan av automatik men nu tänker jag alldeles för mycket och släpper saker som jag senare ångrar att jag inte dömer för. dessutom uppstår det så många situationer där man inte riktigt hinner med, det är omöjligt att se om det är stegfel i vissa situatioer och jag tycker inte om att behöva fatta snabba beslut. Matchen var två gånger femton så det gick ju rätt snabbt och det var en rätt schysst match, det hände inte särskilt mycket och det förekom inte vad jag såg särskilt fult spel.
Efter domaruppdraget hade vi samling, jag valde dock att vänta på tinna och åka med henne istället. Vi hittade fram på en gång utan bekymmer (visserligen hade vi en gps till hjälp och tinna hade bra koll på vilken väg vi skulle åka så vem som helst hade säkert klarat det med de förutsättningarna men det är ju ändå oss vi pratar om så jag var lite stolt). Väl framme vid hallen blev det dock svårare att hitta herrmatchen, vi visste inte vilken hall det skulle va i och den anläggningen är ju värsta labyrinten. Aja fram kom vi tillslut och hann se lite av herrmatchen. Tyvärr förlorade herrarna med två bollar.
Det kändes bra uder uppladdningen till våran match, alla var överens om att vi skulle kämpa som ett lag och verkligen ge allt. Tyvärr så kände jag av sträckningen i mitt lårdirekt när jag ökade tempot lite från att jogga. Annars kändes uppvärmningen grymt bra faktiskt. Försvarsspelet var inte i närheten av lika dåligt som det var mot enköping vilket var oerhört skönt. jag är nöjd med min insats (nog den bättre matchen bakåt för min del den här säsongen) förutom hemjobbet såklart. de fick två kontringsmål som jag beskyller mitt onda lår för. Den ena hann jag verkligen inte med, är inte helt hundra på att jag hade gjort det om jag varit bra i benet men jag hade varit bra mycekt närmare iaf. Den andra tyckte jag att jag hade koll på och ville inte springa snabbara eftersom det då gjorde ont. Jag hörde inget ljud om att en boll skulle närma sig eller att jag borde vara beredd överhuvudtaget och därför var jag rätt säker på att läget var lugnt men icke, rätt vad det var kom en boll farande brevid mina halvuppsträckta armar och spelaren precis framför mig fångade den och gjorde mål. Blev så otroligt arg då, på mig själv mest men också på att jag inte upplevde att några på bänken eller planen varnade mig.
Jag gick av flera gånger fast jag inte var särskilt trött för att jag inte kunde köra max och det som var skönt den här matchen var att jag kände att jag kunde göra det och att det då kom in en hungrig och kämparglad spelare, så har det inte alltid känts. Lovisa storspelade och den här dagen var det flera spelare som levde upp till vad jag vet att vi kan. Vi låg under med två bollar i halvlek, 9-7 stod det tror jag. 9 mål bakåt kändes helt okej även om de där två irriterande målen på kontringarna kom i första. De målen de gjorde var främst i uppspelsfasen det kändes som om vi hade väldigt bra koll på dem i vårt uppställda försvar. 7 mål framåt på en halvlek känns nog aldrig riktigt okej, vi fick som vanligt inte riktigt något flyt i spelet och de få chanser vi skapade missade vi som vanligt. Jag sköt en del utifrån men målvakten tog allt, det var en perid den här säsongen som jag kände att mitt skytte faktiskt gick rätt bra, relativt hårda och välplasserade skott, och ganska bra koll på vad målvakten gör men det kan jag ju verkligen medge att det var bara en kort fas. Jag tycker ändå att det kändes aningen bättre igår än vad de gjort de senaste amtcherna och framförallt på träningarna.
Andra halvlek började vi väldigt bra och fick några snabba ganska enkla mål har jag för mig. Vi vände och ledde för att efter ett tag dra ifrån lite. Tror att det var runt tio minuter kvar när vi hade en ledning med fyra bollar. Vi fick dock någon utvisning och började stressa, vi släppte in dem i matchen igen och slarvade en hel del i slutet men efter några riktigt jobbiga och svettiga slutminuter så blåste domaren av matchen och vi stod som segrare 18-19 tror jag det blev :-) Riktigt riktigt underbart var det och jag som innan matchen (pga den vanliga nervositeten) tänkte att jag nog snart ska sluta med handboll insåg på nytt hur mycket jag älskar att spela handboll (iaf när man vinner ;-)).
Jag, Karin och Kicki åkte direkt och handlade mat, vi bestämde oss rätt fort för att skippa utgångsplanerna och bara umgås istället till min stora lycka. Vi åt tacos såklart och det var underbart gott, medan vi åt spelade sverige match mot slovakien och efter en ganska jämn inledning så fullkomligt körde de över slovakerna så det var riktigt kul att se även om fokuset inte alltid var på matchen för min del. Tanken var ju att vi skulle sova där men efter några timmar insåg jag att vi inte druckit något och hade en bil och körduglig kicki så vi bestämde oss helt enkelt för att åka hem. Å det var dagen innan jag vaknade med ett extra stort leende på läpparna :-)
Kommentarer
Trackback
