Katarina Pettersson

Jag har ju nämnt tidigare att jag insåg att det fanns en sak i världen som jag önskar mig. Har inte skrivit en önskelista till tomten istället tänkte jag "klicka" hem den själv, hittade dock ingenstans att köpa den och insåg efter ett tag att den inte fanns på engelska som jag trodde utan bara på spanska (det innebär dock inte att jag vill ha den ens pyttelite mindre utan jag ska köpa den när jag hittar den). Det jag pratar om är självklart Iker Casillas bok, eller boken om Iker Casillas kanske man ska säga. Men som tur är finns det underbara människor i världen som delar med sig. En blogg som jag tidigare länkat till skrivs av ett härligt realmadrid-fan som lägger ner massor av tid på att översätta från spanska till engelska. Det har hon gjort med alla spelarintervjuerna, som säkert är minst en halvtimme långa per spelare och massa annat. Självklart har hon boken och har i två olika delar översatt delar av det första kapitlet som handlar om casillas väg till fotbollsproffs. Det är helt underbar läsning och jag gråter och ler med hela mitt ansikte om varannat.

Idag lästa jag den andra delen och där stod det bland annat om säsongen 95/96, alltså när Iker var 14-15 år. Han spelade i real madrid, han verkar ha spelat i flera olika av deras lag, alltid framgångsrika lag såklart (det finns alla möjliga ungdomslag och klasser), och under flera olika tränare. Alla verkar bara ha positiva saker att säga om honom, om hans talang men även om honom som person. Någon som är förvånad? I boken står det om en turnering de var med i i Bolivia. De kom vidare till finalsteget där fyra lag skulle möta varandra. Real vann sina två första och skulle inför den sista matchen möta ett lag som också vunnit sina två tidigare matcher.

The final game ended 2-2, and Real Madrid became champions, after an agonizing final in which the referee added seven minutes of extra time.

The big winner that night was Iker Casillas.  He had a brilliant performance.  At the end of the game, he was interviewed while still on the field.  He was nervous, you could tell by his voice, as he spoke very fast without thinking too much about his answers.

“It took a lot of effort from us.  They also made a big effort.  It was a big win.  They fought like champions, but we won due to the goal average… but the goal average also counts, ¡vamos, vamos!”

He was asked if he had been the best on his team.  His response: “I don’t think I was the best.  We’re a team.  Eleven guys who are on the field.  All 11 of us gave it our all on the field, and whatever I have, I would give to my team, and they would do the same for me.”

Iker was then asked what team he supported.  He didn’t understand the question.  When it was repeated, his response was, “I’m with Real Madrid until death, until death.”  He also said his idols were Buyo, Juanjo Valencia and Schmeichel.

 

Man kan prata om mediatränade fotbollsproffs och hur de har fått lära sig hur de ska svara på frågorna och vad de ska säga. Men det har man aldrig behövt göra med Casillas det är jag säker på. Han är en underbar människa rätt in i själen och framförallt så är han en lagkapten och lagspelare ända in i ryggmärgen. Är nästan tvungen att visa en av bilderna på honom som ung realmadridspelare.