Katarina Pettersson

Jag ser mig själv som ett hängivet real-fan. Det har jag varit i flera år, kanske inte kommer som en chock för de få läsare jag har direkt. Ärligt talat kan jag inte riktigt förklara varför jag fastnade så för dem. Det skulle troligtvis inte ha hänt om det inte va för Raul och Roberto Carlos, troligtvis inte heller om det inte var för att de var så framgångsrika just under den perioden som jag fick upp ögonen för dem. Hade de inte varit det hade jag ju inte fått se dem för jag såg ju bara de matcher som visades för alla, inte på de där exklusiva betalkanalerna. Sen så fick jag plötsligt tillgång till alla deras ligamatcher, underbart och mitt intresse och känslor bara ökade. Konstigt egentligen kanske för under de åren kanske de inte hade det mest underbara spelet eller mest fantastiska laget, men raul, carlos och Casillas spelade ju där och har man en gång fått upp ögonen för det vita fina laget så tror jag att det är svårt att släppa taget. Å dåligt kan man väl inte påstå att det gick, eftersom de typ som sämst kom tvåa i ligan under dessa år och faktiskt vann flera gånger också. Men nu, helt seriöst. Jag förstår inte hur man inte kan avguda och älska det där laget. Jag har blivit bra mycket mer hängiven och följer inte bara lagets matcher utan läser mer på olika bloggar och nyhetssidor. De spelar ofta en underbart rolig fotboll, de kämpar och sliter på planen och de verkar framförallt ha väldigt roligt tillsammans. Det finns en blogg som jag bara älskar, där inte bara spelet är i fokus utan just spelarna och personerna får uppmärksamhet. Det är ofta filmklipp och fotografier som visar mänskligheten, vänskapen och glädjen i laget. Jag förstår att det är de positiva sidorna vi får ta del av men jag väljer att tro att det är precis så där pirrande glatt och härligt för det mesta i laget. Det senaste inlägget på bloggen visar bla bilder och filmklipp från fredagens träningspass och man kan inte låta bli att le när man ser det. Jag är så otroligt glad att Ramos, Marcelo, Casillas är en del av det här laget, och många många fler. Idag är det match och jag hoppas verkligen att det kammas hem tre nya härliga poäng.

Nu tittar jag på handbollsdamerna som sjunger nationalsången. Hoppas det går bra för dem också.

Imorgon har vi match mot Lidingö. Den ser jag fram emot även om det är lite jobbigt att det är tidig samling, klockan åtta. Matchen börjar klockan tio vilket iof gör att man har mycket av söndagen kvar efter den och det kan ju vara skönt.



I natt drömde jag tusen sjuka drömmar, en del härliga en del hemska. Det var verkligen blandat huller om buller och när Kjell kom hem på morgonkvisten efter sitt nattpass var jag hyfsat förvirrad och visste inte vad som hade hänt och vad som hade varit drömmar. Jag sov sjukt länge fast i olika omgångar. Jag somnade rätt tidigt, kanske vid tio och vaknade sedan vid ett och tittade på det sista greys-avsnittet och bölade såklart för fullt. Efter det var jag tvungen att sätta på ett avsnitt med vänner för jag kände inte för att somna om utan lite komedi först. Sen somnade jag om och sov i några timmar innan jag vaknade igen, och efter ett tag somnade om och sov ända till tio, det var rätt härligt faktiskt. Nu börjar matchen!