Katarina Pettersson

Förra året vi var nere i åhus hade vi allt annat än tur och vi var inte på toppenhumör direkt, vi var inte supertaggade på att åka ner dit igen men dumma som vi är trodde vi att det såklart inte skulle kunna vara lika dåligt väder i år igen, åh klart att det skulle bli annorlunda i år, vi skulle få sova bättre, slippa byta däck osv... Tur att vi är så dumma som vi är :-D

Det började bra. Alla vi tjejer packade in oss i en bil och med en viss försening (Tinna var bäst på att passa tiden) begav vi oss iväg, glada och förväntansfulla. Resan ner gick smidigt och bra. Vi hittade raka vägen och känner oss nästan som proffs vid det här laget. Vi hann med flera stopp på vägen ner. Hoppborg, land och stad samt musikquiz gjorde att bilresan kändes som precis rätt för oss. Att vi dessutom lyckades bli uppraggade på motorvägen gav oss en del extraskratt att förgylla resan med. Måste dock tillägga att resan ändå inte kom i närheten av en viss annan bilresa jag varit med om.



När vi kom ner till Åhus checkade vi in på campen men eftersom killarna inte kommit ner med vårat tält än så begav vi oss ner till stranden för att anmäla oss och tittade lite på när Åkersbergas damer förlorade sin match.


Sedan var det dags att resa tältet och vi var noggrannare i val av plats detta år men lyckades återigen ta helt fel beslut men men, nu tror jag verkligen att vi lärt oss av vårt misstag och det var nog definitivt sista gången vi sov eller rättare sagt inte sov på den där idrottsplatsen.



Visst skulle man kunna be om hjälp, men var skulle då utmaningen och det roliga ligga?



Vi bestämde oss för att äta på restaurang. Maten var inte supergod och det har nog aldrig tagit så lång tid att få in pizza förut men jag är ändå nöjd, det kan ju bara bero på att jag hade bästa tänkbara sällskapet...

Sedan var det dags för det sedvanliga-bästa-måste-spelet MAO (som av en konstig slump utgör vårt underbara lagnamn Mighty Mighty MAO)



Trots trevliga (eller det var nog bara trevlig) och mycket mindre trevliga besök av andra campare så lyckades vi ha en härlig stund när vi satt vid tältet och spelade. Bästa kommentaren från helgen hörde vi ju också under den tiden.

Två unga tjejer runt 15 går fram till ett gäng med unga killar.

Tjej 1 - Hur gamla är ni?

Kille 1 - svarar något som jag inte riktigt kan urskilja

Tjej 1 - Hur gammal tror du jag är?

Kille 1 - Kanske 15

Tjej 1 - 15! Fan va taskig du eeeeee! (jag som tidigare funderat över hennes ålder och verkligen tänkt att hon inte kan vara en dag äldre än 15 blir förvånad och tänker att det ju är omöjligt att hon är typ 18 eller nått som faktiskt skulle förklara hennes reaktion iaf lite lite grann) längre hinner jag inte fundera innan hon med besvikelse och frustration utropar - Jag är ju seeeeeeeeextoooooooooooon!!!


Vi var omgivna av glada, fulla människor som knappt är torra bakom öronen och jag kännde mig som en tråkig gammal tant som såg ner på dagens ungdomar. Vi bestämde oss iaf för att gå och lägga oss ganska tidigt för mörkret hade trängt sig på, det regnde lite smått och vi fick inte ut något av att umgås med de skrönande och fruktansvärt irriterande medmänniskorna som rörde sig runt oss. Tack vare att jag är en mästare på att inte låta annat distrahera mig samt att jag kan somna varsomhelst närsomhelst gjorde att jag faktiskt lyckades somna. Bara för att vakna ganska snart därpå och bli medveten om att irritationen i tältet gav en stämning som det gick att ta på. Jag orkar inte gå in på hämdelserna i detalj men kortfattat var det ett gäng som var extra barnsliga, högljudda, respektlösa och irriterande som tyckte att det var superroligt att bråka med oss. Det resulterade i noll sömn, anna som flög på en kille som i sin tur flög bakåt några meter, lovisa som prickade en kille rätt i ansiktet med en flip-flop, att den snällaste sovsäcken av dem alla blev nersprutad av grädde och att vi dels fick raseriutbrott men även en hel del skratt faktiskt.

Lagom till att det var dags att äta frukost och förflytta oss till stranden för matcher så började det regna, trots att det alltid verkar regna i åhus när vi är där så blev jag ändå lite förvånad. Vi bytte dock om och begav oss till spelområdet.


Jag var spänd och förväntansfull men också mycket nervös. Kvällen innan hade jag varit övertygad om att vi skulle vara hur duktiga som helst och gå hur långt som helst men plötsligt var självförtroendet som bortblåst och jag var helt inställd på att vi skulle få storstryk (precis som vanligt och jag föredrar faktiskt den känslan även om den gör mig fruktansvärt nervös). Ganska ordentligt förvånad blev jag när jag mitt där på stranden, redo för min första match, fick syn på en gamal lagkamrat till mig. Hon stod i mål med 83:orna och var rätt duktig och det visade sig att hon skulle stå för dagens första motstånd. Vi spelade oavgjort, gjorde väl ingen toppenmatch men vi var egentligen det bättre laget. Kristina, som hon hette, gjorde några riktigt bra räddningar och på grund av räddningarna samt en del superknasiga domslut lyckades vi inte vinna.
Det fortsatte att regna och regna hela dagen och man frös för det mesta och allt kändes ganska eländigt. Trots det var vi glada och relativt positiva under dagen tycker jag. På förmiddagen hade vi bestämt oss för att definitivt aldrig mer åka tillbaka till åhus. Men det var ju väldigt kul de korta perioderna vi spelade match. Vi var precis lagom många - även om det hade varit toppen att ha hela mao-gänget med så fick man faktiskt precis lagom mycket speltid och vi spelade riktigt samspelt och hittade varandra perfekt. Kul var det också att titta på grabbarna när de spelade även om man då frös plågsamt mycket. Lovisa blev rekryterad till deras lag eftersom två av deras egna föredrog bilsittande framför att hjälpa sitt lag. Det gjorde det hela ännu roligare och underhållande. Vi vann vår grupp efter en oavgjor och fyra vinster och då väntade ju såklart A-slutspelet vilket vi faktiskt taggade riktigt bra för. Killarna gjorde en plattmatch i sista gruppspelsmatchen och knep därigenom en b-slutspelsmatch vilket de var riktigt nöjda och glada över. Slutspelet var perfekt, vädret var fortfarande lika pissdåligt och nog nästan ännu kallare faktiskt men matcherna låg med perfekt mellanrum och killarna spelade matcherna precis efter oss så man hann aldrig riktigt slappna av eller sega till. Jag är riktigt stolt över hur makalöst bra vi lyckades tagga till varje match. Vi skrek högre än jag någonsin skrikit tidigare och vi hoppade runt och dansade mer än jag kan minnas att jag sett någon göra. Killarna blev nog inspirerade av Fille som var där och hejjade och stämningen kunde omöjligt ha blivit bättre. Eller jo för den blev ju fakiskt bättre och bättre för varje match som gick men jag tror alla som var med förstår vad jag menar. När vi hade vunnit 16-delsfinalen ganska enkelt och 8-delsfinalen efter riktigt hårt slit kände jag att det blir omöjligt att gå hela vägen men på något mystiskt sätt lyckades vi alltid vinna. Kvartsfinalen började riktigt tufft och de fick en tidig tvåmålsledning. På något märkligt sätt kämpade vi oss in i matchen igen och lyckades fakiskt komma ikapp och när tio minuter hade gått stod det nog 4-4 och det var dags för sudden. De fick bollen på upphoppet och då var jag säker på att de skulle vinna, de plockade självklart ut målvakten och satte in en extra spelare (vilket de hade gjort under hela matchen). Toppenduktiga tinna lyckades på något sätt sno bollen från dom och skulle bara kunnat slänga in bollen i mål men en av motståndarna låste henne och fick självklart utvisning. Då var det plötsligt vi som hade världens övertag, vi var tre mot två, dessutom var lovisa lite halvvägs uppe. Vi passade och stegade lite och fick det bästa läget man kan få, på vår bästa målskytt för dagen (tror jag iaf). Men till allas vår förskräckelse missade hon, eller målvakten räddade skottet från anna. Vi lyckades dock sno bollen igen och anna fick chans att revanchera sig och den chansen förvaltade hon på bästa sätt :-D Vi vann och det var helt osannolikt och otroligt, aldrig såg jag några som var i närheten av våra segerjublingar och segerringar. Semin var faktiskt betydligt lättare än kvarten och utan att jag riktigt kunde förstå det var vi i final. Min första handbollsfinal (som spelare) sen??? Jag minns inte ens senast? Gick vi till final i Östersund för en herrans massa år sedan med f-85? Jag har ju helt klart på tok för dåligt minne, men det var ju helt klart en b-final isf och det räknas inte riktigt. Det gör faktiskt en a-final även om det är i motionsklassen :-D
Att vi sedan lyckas vinna finalen gör det hela såklart obeskrivligt mycket bättre och helt plösligt är det inte kallt längre, och det finns inga bekymmer i världen känns det som. Timmen efter finalen var alldeles underbar och speciell samtidigt som den var ofattbar och svår att ta på. Tyvärr kan jag inte visa några bilder eftersom vi bara fotade med tinnas kamera men jag längtar verkligen till jag får se dem, det ska bli så kul. Nu får jag nöja mig med att titta på medaljen och pokalen som står på köksbordet, det är rätt härligt det med vill jag lova.

Nu är jag trött på att skriva hoppas jag lyckats förmedla lite av min åhusupplevelse iaf. Nu ska jag njuta av åhus och sörja min kära 7:a som går vidare. Det får jag skriva om någon annan gång när inte tårarna väller från ögonen så fort jag tänker på det.