Katarina Pettersson

Det var med en otroligt härlig känsla jag gick av planen idag, även om jag samtidigt grinade väldigt illa från smällen min stackars stortå fick ta emot ca fem minuter innan träningen var slut. I tisdags var jag katastrofalt dålig, jag kan faktiskt inte erinna mig om att jag någonsin varit så dålig och missnöjd med så mycket personligen. Jag har väldigt bra självförtroende och jag skäms inte för att påstå att jag har en hög lägstanivå för det tycker jag verkligen. Det är inte ofta, i stort sett aldrig som jag utmärker mig extremt positivt men jag brukar aldrig heller göra det motsatta. Men det gjorde jag som sagt i tisdags då var jag långt långt under standardnivån. Visserligen mådde jag verkligen inte bra heller, jag hade haft ont i halsen hela dagen och var ganska nära på att skippa träningen på grund av det, jag hade ingen som helst ork i kroppen och mådde allmänt dåligt bara, att det sedan gick åt helvete gjorde väl inte saken bättre. Därför var det extra skönt att kunna gå hem idag och känna att jag var grym, för det var jag verkligen (enligt mig). Jag har bestämt mig för att dra ner lite på målen och skriftliga reflektioner för det känns varken lika nödvändigt eller kul som det gjorde när jag började med det. Nu kommer jag göra det inför/efter matcher och vid de tillfällen jag känner för det efter träningar. Jag har mycket att arbeta och vet vad jag har för övergripande mål, märker jag att jag är ofokuserad en träning vet jag att jag då kan strukturera upp mina tankar och min målsättning på plats och behöver inte göra det före varje träning.
Det som kändes extra roligt idag var att det kändes klockrent i början när jag spelade försvar 4-4 och så är jag positivt överraskad över min insats framåt på matchen idag, det kändes som om jag lyckades med mycket av det jag försökte. Mitt andra mål utifrån är jag dessutom riktigt nöjd med, klockrent placerad och dessutom väldigt hårt för att komma från mig.
Varför kan det då komma sig att jag var så nöjd idag då? Kanske var det för att Disa var där, eller för att Martina satt där med peacemärken eller så var det helt enkelt för att vi körde sko-bandy som uppvärmning :-)

Haha, den som läser får kalla mig självgod, egoistiskt eller vad som helst. Jag skriver för min egen skull och det jag känner för och tänker inte ursäkta mig för att vara för egenkär eller något i den stilen...