Katarina Pettersson

Det är ganska konstigt att ett ställe som är någon annans, där jag knappt spenderat någon tid alls tidigare kan kännas hemma för mig bara efter en dag. Men så har det varit, jag har verkligen tur som har en så snäll svärfar som låter oss inkräkta här i hans hem. Nu har det ju verkligen underlättat att vi har fått bo in oss här själva men det känns som om det kommer fungera bra även när herrn i huset kommer hem från sin Thailandsresa.
Det är en bit att gå och kjell har småpanik över att han redan känner ett bilbehov samtidigt som han till fullo njuter av att ha tillgång till bil, varför skulle han annars gå upp i ottan för att köra mig lixom? Jag har hittat den perfekta cykeln för mig, hoppas den är lika bra i verkligheten som på nätet, den heter Katarina så den kan ju inte va helt fel för mig kan man tycka.

Igår såg jag klart sista avsnittet av Band of Brothers och det är en serie jag varmt rekomenderar. Jag tycker att den är helt underbar. Den handlar om E-kompaniet (fallskärmshoppare) under andra världskriget och är ganska känsloladdad om man säger så. Följer jag en historia så, som i det här fallet eller när man läser om en familj eller så i en bok, och får en känsla för karaktärerna känner jag alltid så stor tomhet när den är slut. Jag har alltid lite ångest över att läsa klart riktigt bra böcker och se klart riktigt bra serier, samtidigt som jag absolut måste få veta hur allt kommer gå på en gång. Hur som jag rekomenderar den starkt.