Ämnet kändisar
Varför blir vi så fashinerade över alla kändisar? Det säljs miljontals tidningar i landet bara för att informera om kända personers liv, fest som vardag, lycka som tragedi. Undra hur många det är som försörjer sig på gemene mans intresse för de där onåbara, omänskliga varelserna som de flesta vill vara som. Undra hur många det är som går över samhällets oskrivna gränser för att förmedla någon smaskig nyhet utan att ta minsta lilla hänsyn till hur det kommer påverka offret. Undra hur många som går över skrivna lagar för att delge oss dödliga vad Carola äter till frukost eller något annat viktigt som vårt liv skulle bli mindre spännande av att inte veta.
Jag är inte helt oskyldig för jag är precis som alla andra intresserad av massa människor jag inte känner, som av olika anledningar har fått strålkastarens ljus på sig. Jag köper dock aldrig skvallertidningar, när jag jobbade på coop bläddrade jag iof gärna igenom dem på lunchrasten men mina egna pengar skulle jag inte lägga på det.
Jag är en person som trivs i det tysta. Jag observerar och lyssnar hellre än att högt basunera ut mina tankar och åsikter. Det beror ju självklart lite på vilken situation jag är i. Men jag tycker verkligen synd om de stackars kändisar som faktiskt inte älskar rampljuset och som inte anser att all publicitet är bra publicitet. När jag går igenom något jobbigt håller jag det helst för mig själv, gör jag ett misstag likaså. Det finns många stackars människor som måste genomlida sånt med hela världens vakande öga på sig och det kan väl ändå inte vara kul.
Det verkar som om mänskligheten vill ha sina hjältar, som höjer kändisar till skyn och gör dem till något större och heligare än en vanlig människa, samtidigt verkar det även som om mänskligheten vill se dessa hjältar och hjältinnor falla riktigt ordentligt, som blir lyckliga av att kunna riva ner pedistalen och placera dem nästan lägre än oss vanliga svenssons. Skadeglädjen finner nästan inga gränser när det handlar om en person som varit riktigt framgångsrik, någon som har gjort något extra bra och utåt sett verkat lyckligare och bättre än någon annan kan vara.
Kanske skulle inlägget egentligen ha hetat mänskligheten, för mina tankar börjar ta itu med den nya serien Överlevarna (tror den heter så, på 4:an). Jag har sett några avsnitt och varje gång blir jag arg, arg på männsikorna som väljer att förstöra för varandra, som dödar för att få lite bensin eller vatten. Som på en gång överger civilisation och vett för att anta djungelns lag, och värre än så till och med. Inte bara den starkaste överlever utan även den mest elaka. Självklart finns det även männsikor i serien som behåller sin medmänsklighet och värnar om vänner såväl som okända. Ganska bra serie faktiskt tycker jag.
Tror att det räcker med delgivande av mina tankar för en dag. Nu ska jag äta, duscha och sen bege mig till hallen för att se herrarna spela.
Jag är inte helt oskyldig för jag är precis som alla andra intresserad av massa människor jag inte känner, som av olika anledningar har fått strålkastarens ljus på sig. Jag köper dock aldrig skvallertidningar, när jag jobbade på coop bläddrade jag iof gärna igenom dem på lunchrasten men mina egna pengar skulle jag inte lägga på det.
Jag är en person som trivs i det tysta. Jag observerar och lyssnar hellre än att högt basunera ut mina tankar och åsikter. Det beror ju självklart lite på vilken situation jag är i. Men jag tycker verkligen synd om de stackars kändisar som faktiskt inte älskar rampljuset och som inte anser att all publicitet är bra publicitet. När jag går igenom något jobbigt håller jag det helst för mig själv, gör jag ett misstag likaså. Det finns många stackars människor som måste genomlida sånt med hela världens vakande öga på sig och det kan väl ändå inte vara kul.
Det verkar som om mänskligheten vill ha sina hjältar, som höjer kändisar till skyn och gör dem till något större och heligare än en vanlig människa, samtidigt verkar det även som om mänskligheten vill se dessa hjältar och hjältinnor falla riktigt ordentligt, som blir lyckliga av att kunna riva ner pedistalen och placera dem nästan lägre än oss vanliga svenssons. Skadeglädjen finner nästan inga gränser när det handlar om en person som varit riktigt framgångsrik, någon som har gjort något extra bra och utåt sett verkat lyckligare och bättre än någon annan kan vara.
Kanske skulle inlägget egentligen ha hetat mänskligheten, för mina tankar börjar ta itu med den nya serien Överlevarna (tror den heter så, på 4:an). Jag har sett några avsnitt och varje gång blir jag arg, arg på männsikorna som väljer att förstöra för varandra, som dödar för att få lite bensin eller vatten. Som på en gång överger civilisation och vett för att anta djungelns lag, och värre än så till och med. Inte bara den starkaste överlever utan även den mest elaka. Självklart finns det även männsikor i serien som behåller sin medmänsklighet och värnar om vänner såväl som okända. Ganska bra serie faktiskt tycker jag.
Tror att det räcker med delgivande av mina tankar för en dag. Nu ska jag äta, duscha och sen bege mig till hallen för att se herrarna spela.
Kommentarer
Trackback
