Katarina Pettersson

Självklart var den känslan väldigt kortvarig och jag förstod mitt i känslan att den var fruktansvärt överdriven och löjlig. (jag har ju tidigare nämnt hur pinsamt liten jag blir när jag blir sjuk) Jag mådde dåligt igår när jag vaknade och funderade ett tag på om jag skulle stanna hemma men jag har ju precis varit sjuk och det kändes löjligt att stanna hemma för illamående som jag dessutom tyckte skulle gå över. Jag var också helt övertygad om att min kollega skulle vara hemma resten av veckan så jag kände att det inte var läge för fler sjuklingar. Så jag gick till jobbet med förhoppning om att illamåendet skulle släppa. Jag blev dock ombedd att gå hem redan efter en halvtimme och magsjuka nr 2 denna höst var ett faktum. När jag kom hem la jag mig på badrumsgolvet, halvsovande lyckades jag skrämma slag på en tydligen ganska lättskrämd kille som trodde att jag var död när han vaknade en stund senare. Resten av dagen var ett rent helvete! Jag kommer inte ihåg att jag har mått så väldigt dåligt någon gång förrut faktiskt. Dessutom fick jag dåliga nyheter om Reals match upplästa för mig och blev då ännu mer deprimerad, och sen att få vetskap om att allsvenskan definitivt kommer få klara sig utan det vackraste och bästaste laget i Sverige nästa år gjorde inte saken bättre.
Idag mår jag bättre även om jag absolut inte är på topp än. Magens innehåll rör sig fortfarande runt runt och vetskapen om de senaste dagarnas idrottsresultat får mig att vilja gråta, men nu känner jag iaf förhoppning om att livet går vidare.