Katarina Pettersson

Jag har tidigare tänkt och sagt detta många många gånger. Det är ett av de motton jag lever efter skulle jag nog nästan vilja påstå. Jag har alltid en möjlighet att påverka mitt liv. Jag läste precis om en kille som hade varit med om en svår bilolycka och sedan dess legat i koma i 23 år, iaf enligt läkarna. Tydligen visade det sig att han hela tiden varit vid medvetandet och bara oförmögen att kunna kommunicera på något som helst sätt varken med sin familj eller sina läkare.

"Han totalförlamades i kraschen och regelbundna tester på hans hjärna visade att han låg i djup koma och befann sig i ett vegetativt tillstånd." (aftonbladet.se)

Det enda valet han hade var egentligen kontrollen över sina tankar, men fy jag kan inte ens föreställa mig att vara i hans skor ens i två dagar. Fatta att bara ligga där i 23 år, se hur alla andra runtomkring ger upp hoppet om att man ska vakna igen. Han hade inte ens möjligheten att avsluta sitt liv, eller hade han kanske det? Man har ju hört om dem som dör av brustet hjärta och det tror inte jag är helt omöjligt faktiskt. Han kanske hade en enorm livsglädje och verkligen ville leva och därför stod han ut. Aja skrämmande tanke det där iaf, jag är djupt imponerad över att han fortfarande verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.