Katarina Pettersson

Ja vad ska man säga, kanske kan man samanfatta helgen i ett ord: galen!

Det började riktigt bra, vi kom iväg hyfsat fort och bilresan var riktigt skoj. Den hade lite av precis allt man kunde önska, lugn och ro emellanåt (läsning) billek (som jag vann :-)) och riktig feststämmning. Det viktigaste och mest avgörande för att resan ner var en njutning - underbart sällskap. Förra årets bilresa ner går ju faktiskt inte att toppa men trots de höga förväntningarna lyckades den här resan bli riktigt rolig, det här året lyckades vi inte köra fel en enda gång till allas stora förvåning. Jag är riktigt imponerad av Emma som styrde oss rätt hela tiden. Det enda som var lite synd med bilresan vara att inte alla åtta fick plats i samma bil, det hade varit grädden över tårtan...


Väl framme var det härligt väder och vi lyckades få upp tälten och installera oss mitt på en helt plan gräsmatta (trodde vi iaf) snabbt och sen var det avkoppling som gällde. Självklart spelade vi MAO och MVG, jag älskar verkligen dom spelen särskilt när man spelar med rätt gäng människor. För att göra en lång berättelse lite kortare somnade vi såsmåningom i våra tält. somnade, vaknade, somnade osv i några timmar. Jag har nog aldrig sovit i tält när det har blixtrat och åskat som det gjorde i Åhus. Regnet bara vräkte ner frammåt morgontimmarna insåg vi att våra luftmadrasser flöt runt på massa vatten. Kicki och Martina bestämde sig för att ta med sig sin packning och gå till bilen istället, jag tänkte vänta tills regnet skulle avta men när de gick ut ur tältet så rasade hela tältet samman över mig. Utanför hörde jag tjejerna asgarva över hela situationen så jag väckte Emma och vi gick också ut. När jag kom ut såg jag mina shorts jag tänkte ta på mig flyta omkring i en stor sjö tillsammans med flera av våra ägodelar. Det gick inte att göra något annat än att skratta åt det, det var nästan lite overkligt. vi tog packningen till bilen och i samma ögonblick som jag lyfte väskan insåg jag hur illa det var. Min väska hade varit lätt, nu var den helt plötsligt fyra gånger så tung och allt pga vatten. Som tur var hade min träningsoverall som legat högst upp i väskan klarat sig ganska bra och var nästan torrt. Allt annat i väskan gick det att krama litervis med vatten ur. I såna här situationer är det lätt att vara efterklok, eller bli fruktansvärt arg på sig själv. Som tur var orkade jag bara med det förstnämda så jag ser det som en lärorik läxa. Efter två timmar öppnade iaf frukosten och vi fick lite mackor i magen, innan det hade vi dock råkat på nästa missöde. Punktering på ett däck! positiva som vi är såg vi det som lite underhållning och något att syssla med de timmar vi väntade på att matcherna skulle börja. Vi hade ju från början tänkt oss att festa på lördagkvällen också och sedan åka hem först på söndagen men eftersom ingen av oss hade knappt en uppsättning torra kläder hade vi bestämt att vi skulle åka hem efter matcherna och på sätt och vis längtade nog vi alla till den minuten för det är inte alltför roligt att frysa och vara trött och uttråkad.  Byta däck hade kanske varit enkelt om vi hade hittat alla verktyg och varit lite mer erfarna men efter ett bra tag, flera ösregn och riktigt imponerande bilmekaniker (Anna och Emma) var däcket bytt och matcherna närmade sig.
det var inte roligt att sätta på sig en kall och blöt sporttop, drypande blöta shorts och ett någorlunda torrt matchlinne men vad gör man inte för att få spela lite handboll.
Första matchen var lite av en besvikelse, vi var inte riktigt helt med i början och spelade väl inte så bra som vi kan direkt och förlorade med några mål men motståndarna var bättre än väntat också. Det som var positivt va att man iaf blev lite varm av att spela, vilket höll i sig i några minuter efter matchen t.o.m. De nästkommande två matcherna var enkla, nästan lite för enkla men humöret höjdes iaf i.o.m vinsterna och dessutom regnade det inte lika ofta och mycket längre vilket var en otrolig lättnad. Sista matchen i gruppen skulle bli avgörande för om vi skulle gå till A-slutspel eller inte. Vi var ordentligt taggade och motståndarna hade inte en chans.
Alla började dock bli ordentligt trötta och inför den första slutsspelsmatchen var vi inte riktigt lika taggade och därför förlorade vi också. motståndarna var bra men egentligen inte bättre än oss men de ville helt klart vinna mer än vad vi ville. Även om det alltid är tråkigt att förlora så var det den här gången ganska skönt för det betydde att vi snart skulle få åka hem. Hemresan gick bra och relativt smärtfritt, det är vid sådana tillfällen jag inte är alltför ledsen att jag inte har körkort för jag kunde sova en del och läsa massor. Men jag tycker synd om stackarna som fick köra så mycket särskilt med tanke på hur trötta vi alla var.

Nu lät det kanske som att nästan allt var hemskt och att jag bara längtade hem hela tiden men riktigt så illa var det inte. Det var en galen resa helt enkelt som jag är glad att jag fick ta del av.