Katarina Pettersson

Tror att jag så här dagen efter ska försöka våga mig på lite uttalanden om matchen. Som tidigare skrivet var jag aningen nervös inför den (för ovanlighetens skull ;-)). Ett tag under uppvärminingen började jag seriöst tvivla på om det verkligen är värt det att må så fruktansvärt illa inför match, jag tror banne mig att det blir värre och värre för var år som går. Vi spelade i Nacka bollhall och jag kopplar automatiskt det till en viktig match dessutom, de flesta matcher jag varit med om där har varit på stort allvar. Nu var motståndet spårvägen och det namnet skrämmer ju ytterligare en aning när man är så nojig som lilla jag är. Visserligen anade jag att det inte skulle vara deras bästa spelare men namnet inger en viss respekt det måste nästan alla hålla med om. Som vanligt gick pirret och illamåendet och alla otäcka tankar över i samband med domarens signal. Jag började på min favoritposition (V9) och första passarna satt som de skulle så jag andades ut en aning. Vi misslyckades visserligen med vårt första anfall och de gjorde mål direkt, skott utifrån rätt upp i krysset och jag ska nog inte skriva exakt vad jag tänkte då men vidare positivt var det inte. Men sen hände något och exakt vad kan jag tyvärr inte berätta för det vet jag inte men en sak som är säker är att det inte gick att känna igen oss. Vi gjorde mål på i stort sett alla lägen vi fick, och vi skapade en hel del bra lägen faktiskt. Efter ett antal mål framåt började jag fundera på vad som var felet med deras målvakt som inte tog  några bollar alls, men så tänkte jag lite till och insåg att många av våra skott faktiskt var riktigt bra (visst låter jag en aning förvånad), välplasserade och hårda, ofta i försvararnas hörn. Vi drog ifrån lekande lätt, det var visserligen väldigt svettigt och jobbigt men spelmässigt gick det verkligen bra. Vi hittade varandra bra, kom med bra tryck och satsade hundra i avsluten. Försvaret fungerade också bra. Ibland missade vi att gå ut på skyttar och ibland lämnade vi linjerna lite för fria men på det stora hela tycker jag att det var taggat och bra försvarsspel samt hemjobb. 12-19 stod det i halvtid och det kändes helt rättvist, iaf för mig. Dom hade slarvat en del i avsluten och hade lite tekniska fel annars hade det kunnat vara jämnare. Vi ledde med tio bollar stora delar av andra tror jag men sista kvarten kanske inte var vår bästa. Vi kom in i vår älskade svacka och tappade en del bollar, producerade lite framåt och missade en del bakåt. Det ska tilläggas att vi fick en hel del utvisningar i andra, några helt okej men andra kändes lite väl fåniga. Det här var dock en svacka som vi vägrade förstöra matchen, vi bet oss fast och kämpade allt vad vi orkade och tiomålsledningen krympte bara en aning. När matchen var slut stod det 24-32 på tavlan och vi var uppspelta men trötta. Stackars Emma fick avsluta matchen på läktaren då tredje utvisningen var ett faktum när det återstod två minuter av matchen. En eloge ska hon dock ha för jag tycker att hon gjorde en bra match, speciellt i försvar då hon vågade stöta högt och förstöra spårvägens spel riktigt bra. Hon lyckades även spärra bort 3:an för mig så jag kunde smita in och få straff. Snyggaste målet, eller nej kanske inte det snyggaste men det som var ett av de härligaste var iaf när Martina går upp och ordagrant dunkar dit den i krysset, tänk om man ändå kunde skjuta så hårt :-)
Bäst var det att alla kämpade så mycket och var så positiva, det var tack vare dessa takter riktigt kul att spela. Hoppas vi håller i det här och spöar ...... ur täby på måndag :-)