Katarina Pettersson

Rubriken är riktad mot mig men även till min kära vän som delar samma födelsedag som mig. Tänk att vi nu är 25 år, en konstig känsla tycker jag för jag anser nog inte att jag är över 20 rent mentalt och skulle allmänheten gå på mitt utseende skulle jag nog få en snittålder på 17 eller nått. Aja 25 år, halvvägs till 50... Det känns faktiskt inte alltför illa. Jag tycker att jag har hunnit med rätt mycket i mitt liv faktiskt och är nöjd och belåten över var jag befinner mig i för fas. Dessutom har jag ju turen att största delen av dagarna umgås med mysiga små charmtroll och då får man tillräckligt med barnslighet (i positiv bemärkelse) för att må bra.
Igår på styrelsemötet konstaterades att jag minsann spelat handboll i 17 år nu, det tyckte jag var lite mer skrämmande faktiskt. Borde jag inte vara lite bättre då kan jag känna? Ännu mer skrämmande tycker jag att det är att jag har spelat seniorhandboll i nio år nu, kanske snart dags att lägga skorna på hyllan... Eller kanske börja satsa istället för det här halvhjärtade jag har hållt på med de senaste åren. Hmm hur länge har jag varit tränare då? Haha om jag inte räknar helt fel är det nog i 10 år, iof med ett års uppehåll. Ojdå jag måste nästan påstå att jag är på pappret rutinerad :-)
Nu längtar jag några timmar framåt i tiden då jag ska äta middag med några av mina absoluta favoriter här i världen. Jag hoppas kvällen blir lika trevlig som jag tror att den kommer bli.